Under 00-talet har jakten på nästa ikoniska Djurgårdsmusik pågått febrilt. Oasis har splittrats, Stone Roses och resten av banden från deras våg är förvisso tidlösa men knappast aktuella med nytt material, Glasvegas är på gång men lite för färska. Inget alternativ har etablerat sig på riktigt än men Kasabian har kommit rätt nära.
För åtta år och åtta dagar sedan signerade en 19-årig Kim Källström kontrakt med den allsvenska tvåan Djurgården och en ny era inleddes inom svensk fotboll. En era där ett Stockholmslag kunde köpa västkustens största talang, vilket under lång tid varit omöjligt av sportsliga såväl som ekonomiska orsaker. Och en guldera som inget lag svarat upp mot sedan dess. Kim Källström fick av vissa journalister lyckönskningar till en tid på DIFs bänk, av andra varningar för att han gick till ett lag som spelade så konstigt som 4-3-3.
Det gångna decenniet har vi rest i massor som aldrig förr och i stort sett haft nummer som andra supporterföreningar bara kunnat drömma om många gånger. Många tror att det var någonting som började med framgångarna, delvis sant förstås, men till sista matchen på 90-talet (Norrköping borta) när det var så gott som klart att DIF skulle åka ur åkte många djurgårdare på sin första bortaresa.
Den musikgrupp som varit störst i DIF-kretsar genom tiderna lär utan större diskussion vara Oasis. Ända sedan britternas första spelning i Stockholm har dom dragit många Durgårdare så fort det varit konsert i vår stad och andra platser i Sverige. Det finns många berättelser om relationer mellan bandet och en del DIF-folk, vad som är sant och inte är upp till var och en att bedöma men klart är i alla fall att Djurgådsramsor sjungits på en del av konserterna.
Djurgården Bandy har tidigarelagt matchen till 13.00 bara för att man ska hinna ta sig från Spånga IP (karta) direkt till Hovet och matchen mot Linköping. Ett perfekt tillfälle att ge uttryck för gnagethat i en issport där vi och råttorna faktiskt lirar i samma serie.
Inträde är 30 kr för dig som är JK-medlem (60 kr ordinarie pris).
”Ööööh, har´u ladd eller??!” var kanske den mest frekvent ställda frågan på bortaresor, pubar och inne på muggen på O under 00-talet när Djurgårdsfamiljen fick ”vita febern”. Under bara decenniets andra hälft uppmättes varje Djurgårdare i snitt ha dragit inte mindre än 400 gubbar styck. Och då har man ändå räknat med kvinnor och barn. På den klassiska båtresan till Tallinn visade Charlie Ladd sitt ansikte i blårandiga sovhytter runt sju gånger i halvtimmen.
De stora mängderna snö som föll och täckte Stockholm igår kan knappast ha undgått någon. Överallt ser man nu barn som leker och glädjer sig i snön, och skratten studsar från husvägg till husvägg, från det som nyss var fotbollsplaner och nu är nyspolade isbanor, till kullar som blivit pulkabackar och nyplogade snövallar som får tjänstgöra som fästningar. Så har stockholmarna gjort i generationer och därför är det också naturligt att stockholmarnas lag, Djurgården, är landets mest framgångsrika sett över alla olika sporter.
De har de senaste dagarna höjts röster för det orimliga i att bygga fyra nya arenor i Stockholm. Nya nationalarenan i Solna, BPs arena vid Solvalla, Stockholmsarenan och DIFs planer på en egen arena på Östermalms IP. Senast idag går DN ut med nyheten om att det råder en bred enighet över blocken att DIF borde glömma Östermalms IP.
