Någon som tjänade väldigt mycket på Brembergs framfart genom historieböckerna var Niklas Anger. Efter att tränarparet letat lekkamrater åt Bremberg men inte lyckats blev det till slut just Anger och Kristofer Ottosson som fick äran. Och succén lät inte vänta på sig. Under ett par månader öste Anger in mål vilket till slut resulterade i hans bästa elitseriesäsong poängmässigt och att han slog sitt eget målrekord från 2002-2003 då han gjorde 20 mål för Brynäs. Den här säsongen blev det 23 stycken. Efter succémånaderna och alla målen kom skriverierna om en eventuell utlandsflytt och nya kontraktskrav. Med dem försvann en del av Angers fina spel men alla som såg hans målkavalkad under säsongen vet nu vad han verkligen går för.
Den tredje länken i sällskapet, Kristofer Ottosson, var som vanligt en av de mest stabila spelarna i DIF sett över hela säsongen. När flera av centrarna åkte på skador var det han som klev fram och gjorde sitt jobb. Överlag var han en mycket viktig tillgång i både power play och box play. Det går knappast att undvika att tänka på om slutspelsdrömmen kunnat bli ett faktum om det inte vore för Ottossons revbensskada i slutskedet av säsongen.
Inför säsongen var det många som trodde att Andreas Engqvist skulle få sitt stora genombrott och bli den stöttepelare i laget som alla hoppats på. Och visst, det började bra. På försäsongen imponerade hans formation med lagkapten Jimmie Ölvestad och den senare sparkade Dick Axelsson. Denna succé fortsatte in på säsongen men när Ölvestad åkte på diverse småskavanker fick istället Fredrik Bremberg spela med de båda ungtupparna. Deras framgång visades bl.a. i dubbelmötet med Modo i oktober (förlust 3-4 och seger 7-0) där de i princip var inblandade i alla mål. Men så bröt Andreas Engqvist handen och det blev bara 31 matcher innan säsongen var över. Två andra spelare som under säsongen hade otur med skador var Christian Eklund och redan nämnde Jimmie Ölvestad. Den förstnämnde åkte på skada efter skada och lyckades egentligen aldrig på riktigt ta sig tillbaka i laget innan det var dags igen. Men när han väl spelade kunde man se vilken (framför allt defensiv) tillgång som saknades när han var borta. När det gäller Ölvestad så spelade han i stort sett småskadad hela säsongen. Efter ett fjolår som trasades sönder av skador var det denna säsong som revanschen skulle komma. Det gick visserligen lite bättre än ifjol men han kom aldrig upp i normal standard. Nu är det osäkert om han får stanna, men blir det nytt kontrakt kan vi nog vara säkra på att få se en riktigt hungrig lagkapten nästa säsong.
Den gamle trotjänaren Nichlas Falk inledde säsongen som back (det var tänkt att det skulle vara så permanent). Men så kom skadan på Engqvist och Andreas Holmqvist värvades in för att förstärka backsidan. Därför blev det ytterligare en säsong som center för den nu 38-årige “Falken”. Det blev hans poängmässigt bästa sedan 2002 genom bl.a. hela 23 assist. Detta berodde mycket på det fina spelet han visade upp i power play när han spelade back under säsongens första halva. En annan center som fick prova på en annan position var nyförvärvet Michael Holmqvist (bror till Andreas) från Frölunda. Efter att inte ha varit så lyckosam på sin vanliga position flyttades istället Christian Eklund in som center och “Honken” fick chansen som ytterforward i några matcher. Men centerskadorna gjorde att han återigen fick ta en centerplats. Holmqvist kom egentligen aldrig upp den landslagsklass som de flesta förväntat sig förrän i slutet på säsongen. Då var han istället en av lagets bättre spelare men en hjärnskakning i seriens slutskede gjorde så att han missade två matcher och det kan ha avgjort slutspelsstriden.
Två andra nyförvärv som det snackades en del om inför säsongen var de båda teknikerna Robin Figren och Tim Eriksson. Den förre var mest känd för sitt konstmål i junior-VM året innan och tyvärr är det nog det som han fortfarande är mest känd för. Även om det blev ett antal fina konster från Figrens klubba under hans första säsong i Elitserien. Sett till speltiden och spelstil hade nog de flesta förväntat sig mer än ynka nio poäng från honom och det återstår att se var han tar vägen när lånet till Djurgården nu tar slut (Figren har varit utlånad från New York Islanders). När det gäller Tim Eriksson så fick han tillsammans med Micke Holmqvist och “Linkan” inleda säsongen i förstakedjan. Det gick inte så bra som tränarna velat och Eriksson hamnade länge lite i skymundan. Men när juniorerna (som behandlas i nästa del) Marcus Krüger och Jacob Josefson bildade kedja med honom var det en helt ny spelare som vi fick se. Stundtals var de tre den mest drivande kedjan i laget och det kan bli mycket intressant att följa dem nästa säsong.
Vi började och vi avslutar med Fredrik “Linkan” Bremberg. En av hans tänkta lekkamrater i mångas ögon, Nicklas Danielsson. Efter en lyckad fjolårssäsong skulle han ta nästa steg. Så här i efterhand kan man konstatera att han inte gjorde det. Missade målchanser och avbytarbänken är två saker som kan sammanfatta Danielssons säsong. Det fanns visserligen en del ljusglimtar men de var få. Samtidigt hade han mycket otur vilket kanske bäst symboliserades när han mot Timrå i slutet av säsongen tog sig förbi halva motståndarlaget och sköt klockrent i kryssribban. Pucken ville helt enkelt inte in. Så istället för att vara målskytten nummer ett blev det stundtals sparsamt med speltid och man fick hitta andra lekkamrater till poängkungen Bremberg.
Det är ganska lätt att sammanfatta forwardssäsongen 2008/2009. Det räcker nästan med att säga Fredrik Bremberg och Niklas Anger. Resten av det riktigt positiva när det gäller anfallarna kommer i nästa del, den om “A-lagsjuniorerna”.