2001 – en serie med två ansikten. Båda lagen insåg att skillnaden mellan Superettan och Allsvenskan är stor och förstärkte därför namnkunnigt inför säsongen. Malmö hämtade in bland annat Erik Johansson från Örgryte IS, Daniel Majstorovic från Västerås SK, Lee Baxter från Solna Aik, Peter Ijeh från Julius Berger FC, Nigeria och Robert Kjellin från FC Lahti, Finland. Majstorovic kom lite av en slump. Mitt under säsongen 2000 uppdagades det att Västerås hade stora ekonomiska problem och det talades om uteslutning ur Superettan. En sådan uteslutning hade resulterat i att alla inspelade poäng skulle fråntas. Djurgården hade förlorat sin match mot Västerås och hade således inga poäng att bli av med men Malmö hade tre varför man (sägs det) lite i panik kollade igenom Västerås trupp och köpte den som såg bäst ut för att säkra klubbens ekonomi. Valet föll på den hårde (både till utseendet och till spelstilen) mittbacken Daniel Majstorovic.
Peter Ijeh var vid den här tidpunkten knappast känd men man hade ändå stora förhoppningar på honom. Om Robert Kjellin ryktades det om att han bjudit ut sig själv till i princip alla allsvenska klubbar – via fax. Alla nappade inte på förslaget men huggsexa blev det iallafall om honom, och all rimlighet säger att Malmö måste ha erbjudit det fetaste kontraktet. För en spelare man antagligen inte ens studerat särskilt noga. Tunga spelarförluster klarade man sig dessutom ifrån tillskillnad från oss. Niclas Kindvall och Jonas Wirmola bestämde sig för att varva ner i lägre divisioner och Jens Fjellström för att lägga av, Niklas Gudmunson skrev på för IF Elfsborg, och andremålvakten Ola Tidman skrev på för Gent, Belgien. Inget att gråta över alltså. Värre var det för oss.
Under år 2000 var vi bortskämda med att ha hela tre målskyttar i kedjan längst fram. Samuel Wowoah, 12 mål omgärdades av Pierre Gallo på vänsterkanten, 10 mål och Stefan Bärlin, 9 mål. Det hade varit mycket intressant att se vad de tre skulle kunna uträtta i Allsvenskan, men tyvärr blev det antagligen för mycket ros för iallafall två av dessa under Superettanåret. Pierre Gallo satt på utgående kontrakt och kom inte överens med DIF om ett nytt under säsongen. Till en början hette det att han var skadad men efter ett tag kom det fram att han var petad till följd av att han inte förlängt sitt kontrakt. Den berömda kontraktspolicyn hade sett sitt ljus för första gången, givetvis var det inte utan kritik från både vår och medias sida. Avancemanget var förvisso redan klart men hur kunde DIF göra så mot en enskild spelare som dessutom var vår näst bästa målskytt?
I slutet av november fortsatte motgångarna trots att serien sedan länge varit avgjord. Samuel Wowoah hade ett kontrakt som löpte till och med 2001-11-30 med ett ekonomiskt avtal som kunde sägas upp för omförhandling senast den 15 november 2000. Wowoah sade upp detta och ansåg också att huvudkontraktet var uppsagt. Djurgården hävdade att det bara var de ekonomiska villkoren som skulle omförhandlas. Efter många om och men ledde det till att nyblivna svenska mästarna Halmstads BK köpte Samuel. Helt plötsligt stod Djurgården utan den duo som stått för en tredjedel av målen och en hel del assist. Den stora frågan blev således vem skulle göra målen? Bakom Bärlin stod nu mittfältaren Andreas Johansson på sju mål och anfallaren Lucas Nilsson på sex. Lucas bedömdes inte hålla måttet och fick därför göra sig redo för ännu en säsong i Superettan, nu i Kalmar FF:s röda tröja.
Djurgården hittade tillslut sin målskytt. Han hette Johan Wallinder och hade utlånad till Örebro gjort 7 mål på 11 matcher. I Helsingborg hade han gått mållös under samtliga 10 matcher som han spelat och de ville inte veta av honom. Djurgården såg sin drömvärvning till nia-positionen och sparande inte på stålarna. Utöver Johan värvades även Louay Chanko från Syrianska FF, Nils Andén från IFK Eskilstuna, Andreas Isaksson från Juventus, Italien och Jesper Johansson från FC Flora, Estland. Andreas Isaksson var en liten skräll (inte minst för att Trelleborg tydligen hade någon sorts förköpsklausul som Juventus struntade i) och Jesper Johansson var brorsa till Jonathan Johansson, känd från just Malmö FF på senare år men vid den tidpunkten Charlton Athletic. Det var väl ungefär därför han värvades också får man förmoda. Skulle detta verkligen räcka? Vart var de namnkunniga nyförvärv som behövdes? 21-årige kanadensiske mittbacken Kevin McKenna presenterades som ett nyförvärv vi fått i konkurrens med klubbar från engelska Premier League, men det som verkade för bra för att vara sant var också för bra för att vara sant. Han kom hit, såg två träningar och skrev sen på för skotska Hearts istället. Han hade nog behövts… Även Anders Limpar kom in som nyförvärv, men hård kritik från Solnahållet plus att han inte hängde med i Djurgårdens försäsongstempo gjorde att han valde att sluta istället. Totalt blev det tre framträdanden, alla i träningsmatcher, en från start och två inhopp.
Djurgårdens IF – Malmö FF, kapitel tre. Djurgårdens hemmapremiär snöade bort tack vare den välbekanta tjälen och det blev istället en bortapremiär, i Skåne och mot Helsingborgs IF. En tät match som Djurgården förlorade med 0-1. Rami Shaaban gjorde en stabil insats i målet, men hallå, vi ville se våran Serie A-keeper. Juventusförvärvet Andreas Isaksson hade några veckor tidigare skadat sig i en cupmatch “hemma” mot IFK Göteborg. Spelplatsen var Nya Ullevi(!). Malmö inledde säsongen med att spöa Solna Aik med 2-0. Zlatan Ibrahimovic, 12 mål totalt under fjolåret, fortsatte att imponera och gjorde båda målen, dessutom inom loppet av en minut! Under försäsongen på LaManga hade han haft lekstuga och dessutom hann han med att debutera i U21-landslaget veckorna innan den Allsvenska premiären. Proffsklubbarna ute i Europa som sades stå i kö började nu buffla till sig och kön blev snarare en stor klump. Tillslut “vann” Ajax honom för den svindlande summan 82 miljoner. En sensationell övergångssumma på alla sätt och vis. Segern mot solnatattarna följdes upp av 2-0 borta mot Elfsborg och återigen gjorde Ibrahimovic mål.
Men vadå, skulle han vara något speciellt eller? Han hade ju inte visat ett skit mot oss året innan. Tre mål på de inledande två matcherna säger väl inget. Nästa match var mot oss och Dagens Nyheter hade innan matchen intervjuat vår trebackslinje (Mikael Dorsin, Patrik Eriksson-Ohlsson och Niclas Rasck) som kaxigt berättade att de inte var rädda och verkligen inte skulle ha någon form av specialbevakning på Zlatan. Markus Karlsson, som året innan tagit hand om Zlatan i hemmamatchen stod utanför startelvan. Nyförvärvet Jesper Johansson som antagligen var tänkt som vänsterytter presterade inte alls och fick aldrig chansen i A-laget. Djurgården såg då sin chans att spela med kvartetten Magnus Pehrsson, Andreas Johansson, Abgar Barom och Stefan Rehn på mittfältet genom att flytta ner Mikael Dorsin till sin naturliga position på vänsterbacken och flytta upp Markus Karlsson till sin förra position vänsterytter, nu i kedjan.
Hemmapremiären var Malmös chans till att få revansch för förlusterna året innan. Vem hade tränat bäst och värvat bäst under vintern? Det så framgångsrika 3-4-3-systemet som fungerat alldeles utmärkt året innan och i synnerhet i matcherna mot Malmö fungerade nu inte alls. Markus Karlsson hade stukat foten under veckan och istället fick Johan Wallinder spela vänsterytter, ny nia blev Andreas Johansson. Djurgården var antagligen störda av skadorna (Andreas Isaksson var ännu ej spelklar heller) men det är ingen bortförklaring. Slutsiffrorna skrevs till 0-4 efter mål av Peter Ijeh (som skulle göra mål i samtliga Stadionmatcher hädanefter), Joseph Elanga, Zlatan Ibrahimovic och Eric Johansson. Ett av målen var
extra smärtsamt då det var Zlatans stora revansch på oss. Egentligen var hela matchen en enda stor revansch för hans del men just det målet blev hans defilering. Efter en snygg soloraid vände han ut och in på hela backlinjen och 0-3 i baken var ett faktum. Slutresultatet blev alltså pinsamma 0-4. I en hemmapremiär. Vi var helt enkelt inte redo för Allsvenskan ännu. Publiksiffran 13 250 höll i alla fall allsvensk klass, men var faktiskt lägre än den i höstmötet mot Malmö året innan.
Matchen efter mot Örebro höll på att sluta riktigt illa. Med en kvart kvar tog Örebro ledningen med 2-1. Resultatet stod sig till och med den 92:a minuten, då man mest kände en liten tröst i att nyförvärvet Johan Wallinder hade fått göra sitt första mål för oss. I den 93:e minuten fick vi hörna. Abgar Barsom skjuter mot mål men träffar Johan Wallinder som förvånat styr in kvitteringen. Tre matcher spelade och första poängen och första målen var inkasserade, men det såg fortfarande inte särskilt bra ut.
Närmast följde två riktigt gråa Stadionmatcher: 0-0 mot Örgryte och det mest spännande som hände utöver att Andreas Isaksson äntligen kunde debutera var när Jeffrey Aubynn träffar Abgar Barsom illa med en hög spark och Zoran Lukic springer in på plan för att snacka allvar med Jeffrey… Matchen innebar dessutom slutet för den korta 3-4-3-eran och matchen efter inträdet för den betydligt mer framgångsrika 4-3-3-eran. Det hela betydde också att Göran Aral valde att hoppa av då han inte kunde acceptera att man frångick det som stod i manualen. Motståndarna i matchen efter hette Trelleborg och det var den framflyttade premiären som gällde. Även denna match slutade 0-0 och DIF hade fortfarande inte efter fem matcher plockat en fullpoängare. Målskillnaden 2-7 var pinsam men lyckligtvis var vi inte helt sämst då både Elfsborg och Trelleborg låg bakom oss. En klen tröst…
Malmö hade mattats lite efter de tre inledande omgångarna och målfyrverkeriet avstannade. Succé-Zlatan blev med framgångarna grin-Zlatan och tänkte förmodligen redan på sin kommande arbetsgivare AFC Ajax som han ju skrivit på för redan innan säsongen startade. 0-0 mot IFK Norrköping (Zlatan varnad) och 1-2 mot Häcken (Zlatan utvisad och mållös) hade tagit ner dem om inte till jorden så till iallafall molnhöjd. Under Hemmamatchen mot IFK Göteborg gick sen allt fel. 0-3 efter 37 minuter, poff Mikael Roth utvisad, poff Daniel Majstorovic utvisad, sen kom 0-4, 0-5 och 0-6. Självklart inget bra resultat för någon klubb men speciellt inte för en nykomling. Man låg dock fortfarande steget före Djurgården…
Serien fortlöpte men det visade sig att Zlatans show på Stadion också var hans sista show i Allsvenskan. Under omgångarna som följde uteblev målen, istället samlade han på sig onödiga gula kort. Inför Zlatans sista match i Sverige låg Malmö två poäng före Djurgården. Förlusten i matchen innan i hemmaderbyt mot Helsingborg sved och dessutom hade Zlatan blivit utbytt med nio minuter kvar. Det skulle också visa sig bli hans sista framträdande i svensk fotboll då han blev petad helt från truppen inför matchen mot Halmstad. Tack och adjö samtidigt som Djurgården gick om i tabellen. Men med Zlatan borta även rent fysiskt vann man faktiskt de två matcher som kom direkt efter transferfönstrets öppnande och efter halva serien låg Malmö fyra, bara en poäng efter ledande IFK Göteborg men bara två poäng före sexan Djurgården.
Här tog dock det roliga slut för Malmö. Under andra halvan av säsongen blev det endast tre vinster och man var inte ens i närheten av att nå en topplacering. Zlatanpengarna användes till att köpa in mittfältaren Brian Steen Nielsen från AB Köpenhamn och anfallaren Niklas Skoog från Örebro SK. Båda två gjorde i ärlighetens namn en rätt slät säsong och nog hade de kunnat spendera dem bättre, även om Niklas Skoog visade sig bli riktigt bra till slut.
Den 15:e maj kom att bli vändpunkten för Djurgården. Efter 45 spelade minuter mot Solna Aik såg det inte bra ut. Underläge och totalt utspelade, vi var i kraftig minoritet på arenan och det enda som var positivt var väl att vi hade ett schysst tifo innan matchen? Men resten kan ni. Jones Kusi-Asare kommer in och avgör i 84:e, avlägger en klassisk segerintervju med en hel radda svordomar i Canal+:s direktsändning och efter det rullar det på: Första segern i matchen efter mot Halmstad, vinst två omgångar senare mot Bajen, och resan mot toppen tar fart på allvar.
Rond 4. Efter nitton omgångar är vi ikapp serieledande hammarby och andraplatsen beror tyvärr på vår taskiga målskillnad. Bortamatchen som kommer är mot Malmö som då ligger femma, sju poäng bakom. Seger kan innebära serieledning då hammarby dagen innan kryssat hemma mot Häcken. Hålet offensivt efter Zlatan fylldes lite grann av Niklas Skoog, och det är självklart han som också nickar in 1-0 till Malmö efter 11 minuter. Resultatet står sig halvleken ut men vid det här laget hade man lärt sig hur DIF fungerade den här säsongen. Värdelös förstahalvlek, magnifik andrahalvlek. Den här gången skulle det dröja lite till. Med drygt 20 minuter kvar av matchen börjar målen trilla in och i tur och ordning Andreas Johansson, Richard Henriksson och Christer Mattiasson skjuter DIF till serieledning, första gången för säsongen, första gången “på riktigt” sen 1995!
Fyra matcher senare var det inte lika muntert. Derbytorsk mot gnaget och oavgjort mot Örgryte, Sundsvall och Halmstad duger helt enkelt inte och serieledningen var borta. Fyra poäng upp till bajen med två omgångar kvar… Vi konstaterar helt enkelt att vi knep andraplatsen före gnaget.
För Malmö innebar inte matchen någon speciell vändning alls. Man hade ingen realistisk chans på varken topplats eller nedflyttning. Tio poäng upp och nio poäng ner med sex matcher kvar talar för en rätt intetsägande avslutning, och det blev det. IFK Göteborg passade på att förnedra dem lite till, 4-0 på Gamla Ullevi och målskillnaden lagen emellan skrevs till 0-10… inte illa. Efter det följde vinst mot Häcken, förlust mot hammarby och Örebro, vinst mot Elfsborg och förlust mot Solna Aik. Åttondeplatsen ett faktum och säsongen var över. Men det var nu kapprustningen skulle börja…
Resultat efter år 2001:
2. Djurgårdens IF 26 13 8 5 36-24 47 (+12)
8. Malmö FF 26 10 4 12 39-44 34 (-5)
Inbördes möten:
Djurgårdens IF – Malmö FF 0-4 (0-1) Publik: 13 250
Malmö FF – Djurgårdens IF 1-3 (1-0) Publik: 12 056
Trots den pinsamma hemmaförlusten måste ändå även rond 2 gå till blåränderna. Nu väntade det berömda andra året (som alltid är svårast) för båda lagen, Malmö med iallafall åtminstonde 70 miljoner att spendera…
Del 3 kommer imorgon.