Jag berömde i säsongens inledning tränarnas tålamod med det 4-3-3-system som de verkligen verkar tro på, även nu när det har gått dåligt ett tag. Tålamodet verkar nu börja tryta och i tisdags ställde DIF upp med ett rakt 4-4-2. Oavsett vem som egentligen legat bakom ändringen (Jeglertz sades vara mest öppen för det tidigare) verkar det tydligt som att vissa av spelarna känner sig mer bekväma i det spelsystemet än i det som tränarna uppenbarligen vill använda sig av.
Den spelare jag framför allt tänker på är anfallaren Johan Oremo som inte alls hittat tillbaka till det målsinne han hade i Gefle 2007. I tisdags syntes det att han kom mer till sin rätt, åtminstone i uppspelsfasen. Och med den vindsnabbe Boyd Mwila närmare sig kunde man ofta försöka sig på den långa bollen som Oremo sedan skarvade vidare i djupled. Just djupledslöpningar är något som varit en bristvara hittills.
Trots den sköna och minst sagt viktiga segern senast råder det delade meningar bland supportrarna (och förmodligen även inom ledarstaben) om 4-4-2 egentligen är något att satsa vidare på. Mikael Dahlberg sade i DN att man förmodligen fortsätter med den nya “Djurgårdsmodellen” och att det individens ansvar är viktigare än sifferkombinationer ute på planen. Jag håller med honom. Av de 21 mål som DIF släppt in hittills måste minst hälften ha berott på individuella misstag. När spelare inte kan slå en femmeterspassning till närmsta medspelare är det inte speciellt konstigt om de missar en rensning eller blir bortspelade runt eget straffområde. Så länge som det ser ut så kan det vara rätt väg att gå med 4-4-2, men på längre sikt är det värdelöst att ha en organisation och en spelartrupp där majoriteten i grunden inte tror på det spelsystem de använder sig av.
Den direkta effekten av bytet av spelsystem var framför allt att ytterbackarna fick betydligt mer hjälp med hemjobbet jämfört med tidigare. Bortsett från duktige Kebba Ceesay har samtliga ytterbackar sett ut att behöva det den här säsongen. Nu fick Petter Gustafsson hjälp av en löpvillig Sebastian Rajalakso eller en stark Daniel Sjölund istället för att möta motståndarnas yttermittfältare på egen hand.
När det gäller anfallsspelet såg det lovande ut under matchens 20 inledande minuter men det stannade också vid det. Djupledslöpningarna från Boyd Mwila var det enda som skapade målchanser för laget och Johan Oremo ser fortfarande lika vilsen ut när han får chansen att klippa till i straffområdet. Även avsaknaden av kreativa innermittfältare är fortsatt alldeles för stor, oavsett vilket spelsystem man ska använda sig av.
Så hur ska DIF nu fortsätta? Jag tycker att man borde fortsätta med 4-4-2 över söndagens match och sedan se till att få in 4-3-3 ordentligt i spelarnas huvuden men framför allt värva de spelartyper som laget just nu behöver allra mest. Det jag tänker på är framför allt en offensiv mittfältare som passar bra in i rollen som “tia” i ett 4-3-3. I tur och ordning har Ekong, Sjölund, Komac och Youssef misslyckats med att axla den rollen. Men det som framför allt behövs är en vänsterback som inte behöver lika mycket hjälp hemåt som Petter Gustafsson eller Jan Tauer. Om man tänker efter var just ytterbackar som klarade av hela sin kant själva grundreceptet för SM-gulden 2002, 2003 och 2005. Niklas Rasck, Mikael Dorsin, Fredrik Stenman och Mathias Concha går inte ens att jämföra med de blårandiga ytterbackarna idag.
Tron på 4-3-3 finns både i laget och hos tränarna. Att ge upp det bara för att det saknas ett par-tre spelartyper i truppen vore på lång sikt fel väg att gå. Använd 4-4-2 när det krisar, men det är en nödlösning som inte säkert fungerar. Tongångarna bland supportrarna och i medierna hade knappast varit lika positiva om Häcken lyckats sätta ett par av sina många chanser i tisdags.