TV-bilderna från Djurgårdens IF – Assyriska söndagen den 8 november visar minst en assyriskaspelare som får ett slag när hundratals Djurgårdare vilda av glädje springer in på planen för att fira. Ytterligare tre spelare vittnar om att på olika sätt ha blivit påhoppade. Järnkaminerna tar avstånd från detta beteende och tycker att våld aldrig hör hemma på fotbollsarenor, allra minst på Stockholms Stadion. Det är fel och det drabbar klubben vi älskar i slutändan. Punkt.
Järnkaminerna tycker också att det är oroväckande att se det enorma genomslag som händelsen har fått i media. En händelse som var en av de största i många Djurgårdares liv beskrivs i media som något av det värsta som hänt mänskligheten – allt på grund av en handfull personers agerande. En handfull bland över 10 000.
I Efterlyst på TV3 lyfter man fram händelsen mellan inslag om våldtäkter och mordförsök. Återigen; Järnkaminerna kan inte annat än fördöma det fåtal som gick långt över gränsen för vad som är okej efter matchen men kan samtidigt inte låta bli att undra varför just detta misshandelsfall tas upp när fler än 7000 andra misshandelsfall bara under oktober inte fick ett eget inslag i Efterlyst?
Vilken vinkling är rimligast?
I Kvällsöppet på TV4 i förra veckan var det många färggranna adjektiv och hårda ord kring det som hände i söndags. Tonen i programmet var extremt kritisk mot fotbollssupportrar i allmänhet och Djurgårdens supportrar i synnerhet. En intressant journalistisk vinkling skulle kunna ha varit att det är otroligt att det sker så få incidenter på svenska fotbollsarenor jämfört med Stureplan eller Medborgarplatsen, eller någon annanstans där män samlas och dricker några öl, men nu blev fokus istället på den hundradels procent av Stadions besökare som betedde sig korkat.
Några av sakerna som påstods i programmet vill Järnkaminerna bemöta.
”Det är en våldsspiral som accelererar” – Lennart Ekdal, programledare
Frågan är om detta stämmer. Även om det beklagligt nog fortfarande förekommer våld på svenska fotbollsarenor så kan de flesta supportrar som gått på fotboll en längre tid intyga att 2000-talet varit bra mycket lugnare än decenniet innan (inte minst vad gäller folk som springer in på planen). Lennart Ekdal kallar sig journalist och som sådan bör han veta bättre än att slänga ur sig klyschor som han inte underbygger med fakta.
”Du som ska representera den goda supporterkulturen inom Djurgården, om den nu finns…” – Lennart Ekdal till Järnkaminernas representant i studion.
Den finns och har funnits på varenda Djurgårdsmatch hemma som borta i många år. Det skulle Lennart Ekdal veta om han bemödade sig med att bry sig om fotboll oftare än när något negativt händer.
”Stämningen var extrem, den var hotfull från start” – Håkan Lindström assisterande tränare Assyriska.
Vi är överens, stämningen var extrem på Stadion. Däremot anar vi att Håkan Lindström inte syftar på den fantastiska sång och glädje som alla vi Djurgårdare tillsammans visade upp. Det var en stämning som det kommer snackas om i många år och som vi Djurgårdare kommer bära med oss med varma känslor i resten av våra liv.
“Bortom alla gränser rent mänskligt”
I ett inslag om tidigare läktarproblem i Sverige påstås att ”Stockholms Stadion verkar ändå ha mest problem med säkerheten”.
Att göra Stockholms Stadion till syndabocken för det som hände, istället för att peka på individerna, anser vi vara direkt felaktigt. Särskilt i jämförelse med Svenska Fotbollförbundets egen nationalarena Råsunda som avsevärt fler gånger haft problem med personer som springer in på planen. Det är inte arenornas fel, det är personernas.
”I söndags trampades det över alla gränser som gick, idrottsmässigt, samhällsmässigt och rent mänskligt” fortsätter sedan speakerrösten.
Det är lätt att bli illa berörd när dessa uttryck används. Visst var det som hände förkastligt, men ”bortom alla gränser rent mänskligt”? Man kan inte låta bli att undra hur speakern hade valt sina ord i ett inslag som handlade om krig eller folkmord. Ska vi någonsin ha en seriös debatt kring de läktarproblem som finns inom fotbollen måste vi kunna kräva medier som tar ansvar för att inte förvärra och förvränga det som händer. Det vridna och sensationslystna förhållningssättet media har till problemet med våld kring fotbollsmatcher motverkar sitt syfte. Varje gång något sådant här händer får vi lägga kraft på att försvara supporterkulturen/supportrar istället för att fokusera på det riktiga problemet och hitta en lösning. Istället för att arbeta proaktivt blir vi som står för en supporterkultur där man inte misshandlar spelare tvungna att inta försvarsställning. Man kan i sammanhanget inte låta bli att tänka på det här klippet.
”Vi har ett bra samarbete men när det gäller brottsbiten så är det inte så mycket hjälp” Hans Löfdahl, supporterpolis, om hur Järnkaminernas dialog med polisen fungerar.
Helt rätt, Järnkaminerna varken kan eller vill vara någon sorts instans i rättskedjan. Och det borde även polismakt och rättsväsende tycka. Kan inte polis och domstolar göra sitt jobb så ska knappast supporterföreningar klandras för det.
”Det är inga raketforskare som springer in på plan, det kan vi vara överens om” – Håkan Lindström, assisterande tränare i Assyriska.
Kanske inga raketforskare, men däremot fanns ett stort antal andra personer med olika typer av högre utbildning på planen. Om Håkan Lindström tycker att det är intressant så hjälper Järnkaminerna gärna till med ett CV över exakt vilken akademisk kompetens som befann sig på gräsmattan.
Järnkaminerna tycker det är sorgligt att några få individer betedde sig väldigt illa efter matchen och att de negativa händelserna fått så oproportionerligt mycket uppmärksamhet, vilket skadar föreningen vi alla älskar. Men det vi Djurgårdare i slutändan tar med oss från den magiska söndagen är en känsla av oerhörd stolthet över Djurgårdens IF och en enorm glädje över att vi mot alla odds lyckades säkra en plats i Allsvenskan 2010.