I fredags tvingades vi sätta punkt för ännu en hockeysäsong. Det räckte inte hela vägen i semifinalserien mot Skellefteå och givetvis kändes det vid slutsignalen sjukt jävla surt. Det var inte så det skulle sluta.
Med några dagars tid för reflektion har man fått lite perspektiv på säsongen och kan inte säga något annat än tack. Tack Djurgårdens IF för ovanligt många bra hockeyminnen den här säsongen. Tack för alla förhoppningar man inte känt sedan vi gick upp igen. Tack för att ni fick oss att drömma igen.
I september stod man där, väldigt glad över att Andreas Engqvist var hemma igen. I övrigt var det dock mest tveksamheter på förhand. En backuppsättning med bara Marcus Högström kvar med offensiv kvalitet. Massa poäng borta genom Matt Anderson och en långtidsskadad Daniel Brodin. Hur mätt är René Bourque? Håller Adam i målet? Frågetecknen var minst sagt fler än utropstecknen.
När i princip varenda expert inte ens trodde vi skulle hamna på den övre halvan fick vi se DIF göra gamla fina, underbara Hovet till sin borg – på riktigt. Bara fyra gånger gick vi poänglösa från Hovet i grundserien. I slutspelet blev det endast en förlust, på övertid (tyvärr var det också den som var den stora anledningen till respasset i semifinalen).
De positiva överraskningarna avlöste varandra. Vi vände matcher, vi avgjorde precis i rätt ögonblick. Vi gjorde mål i box play när motståndarna bara såg ett hårsvall flyga förbi innan det var för sent.
Axel Jonsson-Fjällby, bröderna Davidsson, Jesper Pettersson och William Lagesson. Den makalösa förstakedjan med Patrik Lundh, Andreas Engqvist och René Bourque. Och det lika makalösa i att vi behöll andraplatsen efter nyår med två av tre från den formationen borta.
Sist men inte minst: Adam Reideborn. Utan honom hade vi nog haft svårt att klara en direktplats till slutspelet. Ifjol hårt kritiserad inom och utanför föreningen. I år med bäst statistik i grundserien och Årets Järnkamin. Vilken utveckling, vilken mental styrka!
Med mindre pengar än våra kommundopade konkurrenter, med våra största stjärnor otillgängliga och med större delen av domarkåren emot oss lyckades vi vara med där uppe och slåss om en finalplats. Vi fick sjunga om att vi ska vinna SM-guld, men framför allt fick vi äntligen känna att de där orden också kan bli verklighet igen.
Det räckte inte hela vägen fram, men ni fick Djurgårdsfamiljen att börja drömma. Tack!
Nästa säsong gör vi drömmarna till verklighet, eller hur?
KÖP SÄSONGSKORT!
Viktor Adolfsson
Ordförande Järnkaminerna
