2002 – andra året är alltid svårast. En intressant vinter väntade. Malmö hade i princip obegränsat med tillgångar och behövde egentligen förstärkningar i alla lagdelar utom kanske anfallet. Djurgården saknade desperat främst en anfallare, en “nia”. Malmö förstärkte rätt försiktigt. Först och främst gjorde man sig av med tränaren Micke Andersson och hämtade in Tom Prahl från Halmstads BK. Jimmy Tamandi lämnade för Solna Aik, Olof Persson blev utlandsproffs i FC Tirol Innsbruck, Österrike och superfloppen Robert “Faxen” Kjellin försvann han med under säsongens gång.
Mats Lilienberg hade haft ett tungt fjolår och flyttade lite söderut till Trelleborgs FF i Superettan kort in under säsongen, trots att det bara var tre år sen han hade slutat trea i allsvenskans skytteliga. Även Brian Steen Nielsen fick lämna under säsongen då han inte varit den spelare man hoppats på. In kom istället Andreas Yngvesson från GIF Sundsvall, Jussi Nuorela från MyPa-47, Finland, och Jeppe Vestergaard, Herfölge BK, Danmark. Inget av nyförvärven skulle visa sig hålla måttet, förutom kanske Andreas Yngvesson. Men Malmö hade sparkapital i den befintliga truppen.
Djurgården hade under 2001 ett mycket starkt mittfält i Magnus Pehrsson, Andreas Johansson och Stefan Rehn. Kanske var det därför en DN-journalist ville ge nyförvärvet Kim Källström en filt som han kunde sitta under då det förutspåddes bli en hel del bänknötande. Någon filt fick han inte och den behövde han inte heller då skadeförföljde Magnus Pehrsson fick ägna hela året till rehabilitering. Övriga nyförvärv inför säsongen var Elias Storm från Spårvägens FF, Aziz Corr Nyang från IFK Lidingö och kongoleserna Yannick Bapupa och René Makondele från Kongo Kinshasa Star, Kongo. Under 2001 hade dessutom Christer Mattiasson från Lilleström SK, Norge och Babis Stefanidis från Iraklis, Grekland hämtats in. Samtidigt hade anfallaren Jones Kusi-Asare lurats iväg till Österrike och klubben Grazer AK. Magnus Samuelsson var ärligt talat en helt OK spelare men hade antagligen lite sämre omdöme. Förmodligen ville han ha högre lön nu när hans kontrakt gick ut och visst, Djurgården släppte bara in 24 mål under 2001 men inte var det pga. Magnus Samuelsson? Det verkade ingen annan tycka heller så hans Bosmanäventyr slutade i… FC Lahti, Finland. Kort sagt en lugn vinter för båda lagen med undantag för Källström-hysterin såklart. Inte för att inte just hysteri kanske är en liten underdrift, men Djurgården saknade fortfarande en målskytt, en nia. Vem skulle göra målen?
Rond 5. I år möttes lagen redan i premiären, den här gången på Malmö stadion. Djurgården möblerade om lite i uppställningen, Markus Karlsson steg in ett snäpp och blev mittback, vilket gav plats åt Mikael Dorsin som vänsterback. På topp provades åter Andreas Johansson. Varken Johan Wallinder eller Christer Mattiasson som båda hade anlänt under 2001 passade in i rollen som nia. Skulle lösningen finnas i truppen redan?
Även den här gången blev det ett tidigt mål, för vår del dessutom då Louay Chanko gjorde 0-1 efter 31 minuter. MFF-målvakten Lee Baxter stod en bit från målet och den långa bollen var för lång och hög för att han skulle kunna nå den. En bit in i andra halvlek presenterade sig också Kim Källström när han gjorde sitt första allsvenska mål i blårandigt. Malmö fick en straff i slutet av matchen som de reducerade på men närmre än så kom de inte. 1-2 och Djurgården hade vunnit sin fjärde match av fem mot Malmö. Det skulle dröja tills nästa seger skulle komma…
Båda lagen inledde säsongen svängigt. För oss blåränder blev det veckan efter en bitter förlust mot Aik Solna, följt av kryss, vinst, kryss, förlust, kryss, förlust. Vi hade nu spelat nio omgångar, vunnit tre, kryssat tre och förlorat tre. Målskyttet såg okej ut, Källström hade vid det här laget nätat fem gånger men från anfallshåll såg det värre ut. Lolo Chanko och Christer Mattiasson hade visserligen två mål var, men det var såklart inte godkänt. Stefan Bärlin som sett stark ut under hösten 2001 var inte alls bra. Andreas Johansson fick fem mållösa matcher på topp, sen var det tack och hej. Tillbaks på mittfältet dröjde det tills den andra matchen innan han hittade målet igen. Christer Mattiasson hade som sagt två mål men någon nia var han inte, det visste man. Jones Kusi-Asare var kanske inte heller en optimal nia men han hade ju ändå nätat en del gånger. Lösningen kom oväntat och chockade nog de flesta.
Istället för att gå och leta nytt gick man ut och hittade nygammalt. Samuel Wowoah som imponerat under Superettanåret hade ingen större lycka i Halmstad och kom “hem” igen. Detta väckte självklart starka reaktioner – hur kunde vi ta tillbaks Vovven, han svek ju oss tidigare? Samuel gjorde iallafall sitt bästa för att få oss att förlåta: Två mål redan i andra matchen mot bajen innebar seger med 2-1 och det såg ut som om vi äntligen hittat rätt.
För Malmö gick det bättre. Efter nio omgångar var det dubbelt skåne i topp – ledde gjorde nykomlingen Landskrona, följt av Malmö och Örgryte på samma poäng, 18. Men det mest sensationella var Malmös nya anfallare. Eller nya, han hade spelat hela fjolårssäsongen men då bara gjort fyra mål utan att imponera. Nu låg han uppe i fantastiska 10 mål efter 9 omgångar – Peter Ijeh hade presenterat sig på allvar. Men skulle han hålla samma tempo genom hela säsongen? Vad skulle hända om han blev skadad eller såld? Niklas Skoog började även han komma igång men målskyttet höll såklart inte samma klass som Ijehs.
Precis som två år tidigare låg Malmö i täten framför Djurgården. När halva serien spelats ledde Örgryte på 26 poäng följt av Malmö på 24 och Djurgården och Örebro på 22. Landskrona hade tappat lite och låg nu tre poäng bakom, men man började ana hur toppstriden skulle se ut. I mitten av augusti var det dags igen.
Rond 6. Djurgården kom åter formstarkt till detta tungviktsmöte. Fyra segrar och en oavgjord på de fem senaste, defensivt såg det också bättre ut efter att ha läckt lite väl mycket under inledningen. Andreas Isaksson hade sviktat lite och i andra matchen efter VM-uppehållet hade förnedringen varit total. Örgryte hade två nya brassar på topp: Afonso Alves och Paulinho Guará. Den förstnämnde hade gjort tre mål och blottat försvaret som sårbart när det ställdes mot extrema individualister, precis som fallet var mot Zlatan Ibrahimovic våren 2001. I derbyt mot hammarby i omgången efter hade istället Rami Shaaban fått chansen i målet, och som han tog den. Vinst där följt av 1-1 mot Helsingborg och tre raka nollor och en seger med 3-0 mot Solna Aik, Djurgården var på gång. Frågan var bara hur man skulle tackla Peter Ijeh. Visst frågetecken ställdes också inför det faktum att det bara hade gått tre dagar sen derbyurladdningen mot Solna Aik, som dessutom var den första segern sen 1995. Skulle blåränderna orka?
Malmö hade kanske ingen uppåtpekade formkurva men man låg ändå två poäng före blåränderna. Peter Ijeh ledde skytteligan överlägset på fantastiska 15 mål efter bara 14 matcher.
Som brukligt handlade det om tidiga mål, men den här gången var Djurgården inte alls med. Kanske låg tankarna kvar på den fantastiska derbysegern, kanske funderade man på bortamatchen i UEFA-cupkvalet mot irländska Shamrock Rovers som skulle spelas veckan efter, med i matchen var man iallafall inte. Peter Ijeh gjorde 0-1 redan efter 4 minuter. 28 minuter senare stod det 1-4 och Djurgården var förnedrat, återigen. Inte bara för resultatet utan för att Peter Ijeh hade gjort tre av målen. Matchen var redan avgjord, även om Djurgården gjorde 2-4 i 55:e (Källström) och 3-4 i 91:a (Johansson), det tog inte bort förnedringen från våra näthinnor. Malmö gick upp i topp oc
h vi låg fem poäng bakom. Omgången efter var dessutom försprånget sex poäng.
För Malmö var det första serieledningen sen 2001. Ett fantastiskt resultat av en klubb som för bara två år sen låg i divisionen under. Malmö menade allvar, under säsongen hade dessutom Mattias Asper hämtats in och Olof Persson som lämnat innan säsongen kom tillbaka. Malmös match efter slakten på Stadion förutspåddes bli en riktigt intressant match. Malmö mötte Örgryte, båda låg på 30 poäng, Malmö hade Peter Ijeh som nu var uppe i 18 mål efter bara 15 matcher och Örgryte hade sina nya brassar Afonso och Paulinho. Vem skulle göra guldrycket? Vem skulle vinna matchen i matchen?
Svaret blev ingen och Niklas Skoog. Brasse- och nigerianmålen uteblev, istället gjorde Skoog två i en match som slutade 2-2. Värt att notera är att samtliga tre lag som låg bakom – Landskrona, Djurgården och Örebro – förlorade sina matcher. Läget efter 16 omgångar var således Malmö och Örgryte i topp på 31 poäng följt av Landskrona, Djurgården och Örebro på 25. Är det möjligt att hämta in sex poäng på tio omgångar?
Värt att nämna är att Djurgården äntligen hade hittat sin nia. Efter sina två derbymål går Wowoah mållös från sju raka allsvenska matcher och vidare succé uteblir. Djurgården presenterar därför Johan Elmander som ansluter på lån från holländska Feyenoord. Men succén var långt ifrån given. På den här tiden var Johan verkligen ingen målskytt. 5 mål på 23 matcher i Holmalund, 4 mål på 39 matcher i Örgryte och 3 mål på 39 matcher i Feyenoord var inte direkt skräckinjagande och många hånlog åt Djurgårdens nyförvärv. Men Djurgården skulle visa sig vara den perfekta klubben att utvecklas i.
Vi förflyttar oss till inför den 23:e omgången. Malmö leder serien, precis som de gjort senaste sex omgångarna, på 42 poäng före Djurgården på 40. Både Landskrona och Örebro har visat sig svaga och har båda bara tagit varsin seger sen omgång 16. Örgryte däremot har hängt med bra och jagar duon, bara två poäng bakom Djurgården. Johan har spelat sina fyra första matcher och redan gjort tre mål, lika många som han gjorde på hela 39 matcher i Nederländerna alltså. Men är det tillräckligt för att ta in på Malmö?
Malmö har en på förhand enkel match mot GIF Sundsvall samtidigt som Djurgården står inför ett derby mot Hammarby. Hammarby ligger endast två poäng ovanför nedflyttning och behöver alla poäng de kan få. GIF Sundsvall ligger sjua men det finns både en liten chans till topplacering och en liten risk att bli indragna i nedflyttningsstriden på allvar. Malmös Peter Ijeh har visserligen gått mållös från de två senaste matcherna men GIF Sundsvall är ändå en motståndare man ska slå.
Det är här allt vänder. GIF Sundsvall vinner matchen med 1-0, Peter Ijeh blir utbytt, Niklas Skoog varnad. Dagen efter i Solna leder hammarby länge med 0-1 på Råsunda. Sista kvarten blir riktigt intressant. Louay Chanko slår en hörna från vänster som Patrik Eriksson-Ohlsson är på men slutligen touchar den en hammarbyförsvarare och 1-1 är ett faktum. I det här läget är båda lagen på samma poäng men det skulle komma mer. Med bara ett par minuter kvar får Max von Schleebrügge ett inlägg på handen vilket betyder straff. Källström sätter den säkert och Djurgården är i detta nu i serieledning. Men hammarby ger inte upp och pressar på. Då, med tre minuter kvar av ordinarie matchtid får norske lånet Fredrik Winsnes sitt andra gula kort. Djurgården kan hålla undan och vinner med 2-1. Nu gäller det för blåränderna att göra det Malmö inte klarade av, hålla undan.
Omgång 24 och seriens bästa bortalag (och bästa lag över huvud taget) Djurgården möter seriens sämsta hemmalag (och sämsta lag över huvud taget) Kalmar på Fredriksskans IP. Men, det fanns ett men, ett stort men. Djurgården hade inte vunnit här sen 1954. Det borde vara en sån match som bara kan sluta på ett sätt, det gör den visserligen också men traditionens makt kan vara stor i fotboll. Kim Källström gör sitt 12:e mål för säsongen, spektakulärt nog med högerfoten vilket får till följd att han får stå halva natten och förklara för journalistsverige att han har en sådan fot med. Kalmar är nära flera gånger men Andreas Isaksson bevisar varför han ett par månader tidigare var med som tredjemålvakt i Japan/Sydkorea. Djurgården klarar av det Malmö inte klarade av och vinner sin måstematch.
Två dagar senare har Malmö chansen att hämta in lite av försprånget genom seger hemma mot Elfsborg som var fast i ingenmansland. Men Ijehs måltorka kvarstod och matchen slutade 0-0 vilket var på väg att ge en intressant och omdebatterad situation. Men först över till Djurgården.
Näst sista matchen och Djurgården mötte GIF Sundsvall. Det var oundvikligt att inte minnas fjolårets möte, som också hade ägt rum på Stadion i slutet av säsongen. Djurgården gick för guld och vid ställningen 1-1 pressade man på så mycket det gick på slutet. Stefan Rehn nickar in 2-1 ståendes bakom en Sundsvallsförsvarare, lyckan är total i ungefär tio sekunder tills alla har upptäckt stinsen. Denna stins flaggade för offside! Huvuddomaren Peter Fröjdfelt hade inget annat val än att lita på sin kollega, som apropå ingenting visade sig komma från Sundsvallsområdet trots att han sades komma från en annan ort… Nog om det. De mörka minnena kvarstod dock och inte blev det bättre av att Sundsvall efter knappa kvarten tog ledningen med 0-1. Skulle detta intetsägande norrlandsgäng åter grusa Djurgårdens gulddrömmar? Hade Djurgården lärt sig något från fjolåret? Det hade man visade det sig. Johan Elmander kvitterade strax före paus och fem minuter in i andra halvlek tog Djurgården ledningen. Målskytt var ingen mindre än Stefan Rehn. I sin sista match på Stadion. Det skulle inte gå att skriva ett bättre avslut. Djurgården höll undan och det som skulle kunna hända inträffade. Malmö skulle nämligen ta emot Solna Aik i omgång. Vid Solnavinst skulle guldet vara klart för Djurgården och det oundvikliga snacket om läggmatch debatterades fyra dagar i rad i medierna då matchen skulle spelas först fyra dagar efter Djurgårdens. Solnatattarna försäkrade alla om att snacket om läggmatch var löjligt. De skulle ge sitt bästa och gå för seger i sin match utan att tänka på utgången för andra lag. Resultat: Malmö FF – Solna Aik 5-0
2 november 2002 och Allsvenskan ska få sitt avgörande. Djurgården på 49 poäng, +16 i målskillnad eller Malmö på 46 poäng, +21 i målskillnad? Malmö hade med andra ord all anledning till att hoppas på att Elfsborg, som veckorna tidigare snuvat dem på en trepoängare, också skulle snuva Djurgården på segern. Men för deras egen del krävdes också en samtidig seger mot Halmstad. Målskillnadsmässigt låg man ju på fem plusmål mot oss. I och med att alla matcherna i sista omgången startade samtidigt blev det nog många nervösa blickar upp mot resultattavlan under matchens gång. Redan efter 13 minuter tog Djurgården kommandot, Johan Elmander gjorde sitt femte mål för säsongen och i detta nu stod blåränderna som mästare, för första gången sen 1966. Resultatet stod sig till halvtid samtidigt som det var fortsatt mållöst på Örjans vall. Ca klockan 14:45 kom så avgörandet. Sharbel Touma, som både innan och efter matchen flörtat vilt och ogenererat med Djurgården i media på ett högst osmakligt sätt tre år efter sitt stora svek, sköt 1-0 för Halmstad, ungefär samtidigt som vi nåddes av det beskedet i Borås klackade sig Babis Stefanidis förbi Elfsborg-försvararen Fredrik Stenman och spelade in bollen till Andreas Johansson som enkelt kunde skjuta in 0-2. Guldstriden var avgjord, ännu en gång hade Djurgården snuvat Malmö på topplaceringen. När skulle de få sin revansch?
Resultat efter år 2002:
1. Djurgårdens IF 26 16 4 6 5
1-33 52 (+18)
2. Malmö FF 26 14 4 8 52-32 46 (+20)
Inbördes möten:
Malmö FF – Djurgårdens IF 1-2 (1-0) Publik: 15 797
Djurgårdens IF – Malmö FF 3-4 (1-4) Publik: 13 130
Djurgården starkaste laget för tredje året i rad men nu hade Malmö regerat på Stadion två år i rad. Ändring på det sistnämnda 2003?