Oväntat nog behövde man faktiskt inte gå längre än till det allsvenska laget Almtuna från Uppsala-området. Där hade Marcus Ragnarsson spelat sedan han kom hem till Sverige 2005 efter en nästan tio år lång NHL-sejour. Den comeback i Djurgården som fansen och klubbledningen länge drömt om var nu ett faktum. Det skulle visa sig vara årets värvning alla kategorier i Elitserien.
Men vi börjar i en helt annan ända för att summera backarnas säsong, nämligen de där spelarna som skulle ta det berömda klivet. Oscar Eklund missade inledningen på säsongen p.g.a. en käkskada och kom tillbaka långt senare, med galler för ansiktet för säkerhets skull. Redan då hade Alexander Deilert, juniorbacken som det var meningen skulle få chansen den här säsongen, dragit över till Norge och Frisk Asker i hopp om A-lagsspel. Samtidigt hade Niklas Andersson, ny från Oskarshamn, svårt att ta en ordinarie backplats. Det blev mycket bänknötande innan han fick chansen runt årsskiftet efter en del skador och sjukdomar i laget. Han vägrade sedan släppa ifrån sig platsen igen men när han åkte på en oturlig skada i januari var säsongen över. Detsamma hände Oscar Eklund som vid sitt skadetillfälle gjort en kanonmatch borta mot Linköping och på allvar tagit en plats bland de ordinarie backarna. Efter att dessa båda unga backar skadat sig sattes hoppet till de mer rutinerade herrarna.
En revanschsugen Ronnie Pettersson hade på våren bestämt sig för att göra sin 13:e säsong i Djurgården. Detta efter ett fjolår då han missade över halva säsongen p.g.a. ett diskbråck. Nu blev det trots allt 45 matcher för Ronnie 2008/2009 men tempot han tappade under de där skademånaderna ifjol verkar inte ha kommit tillbaka. Det återstår att se om han väljer att fortsätta ytterligare en säsong. Gör han inte det är det en Djurgårdsepok som når sitt slut.
Timmy Pettersson och David Printz var tänkta som en del av stommen i backuppsättningen och under säsongen visade de också varför. Även om Timmy hade en del skadeproblem under säsongen och spelade 39 matcher var han totalt sett en av de mer framstående backarna. Printz visade inte upp lika mycket av sina tacklingskunskaper (minns höfttacklingen på Jonathan Hedström ifjol) i år vilket kanske också kan förklara att han inte fick besöka utvisningsbåset lika ofta.
Det enda utländska inslaget i hela truppen var amerikanen David Schneider. Han gjorde debut i den elfte omgången, borta mot Södertälje. I de tio föregående matcherna hade de flesta skrikit efter en power play-back. Två assist och en massa skott senare var de flesta nästan lyriska med Schneiders debutmatch. Nu fortsatte det dock inte lika bra resten av säsongen men trots allt var han en av de bättre backarna, framför allt offensivt. Men under ett par månader i höstas slutade amerikanen helt plötsligt skjuta och valde istället krångligare vägar mot mål. Törsten efter en power play-back visade sig igen och svaret kom i och med att Andreas Holmqvist (vars bror Micke redan spelade i DIF) släpptes fri från Frölunda och värvades på ett korttidskontrakt. Han gjorde debut mot Luleå borta i oktober och en månad, tolv matcher och elva poäng senare skrev han på ett kontrakt för resten av säsongen plus ett år till. Efter den fina poängskörden (med bl.a. fyra poäng i 7-0-matchen mot Modo) blev det faktiskt bara fyra poäng till under säsongen och att säga att Holmqvist mattades av är en underdrift. Men vi har inte sett ett hårdare skott sedan Björn Nord lade skridskorna på hyllan.
Så var det då denna Marcus Ragnarsson, “Ragge” kallad. Det går inte att skriva om Djurgårdens backar 2008/2009 utan att nämna honom. En del hävdade att comebacken i DIF Hockey kom för sent och att skillnaden i tempo mellan Allsvenskan och Elitserien skulle märkas. Den enda tänkbara skillnaden skulle i så fall vara att han egentligen verkar för bra både för Allsvenskan och Elitserien. Det visade sig inte minst när han blev uttagen i LG Hockey Games i februari och var minst lika bra som i Elitserien. Trea i den interna poängligan, 37 poäng på 49 matcher med ohotad mest speltid i laget och vinnare av Årets Järnkamin är inte ens det saker som kan få utomstående att förstå hur viktig “Ragge” var den här säsongen. I vissa matcher spelade han i alla tre backparen och när det vankades power play eller box play var han alltid på isen. Marcus Ragnarsson var nästan ensam DIF Hockeys backuppsättning vissa stunder och hela laget ska vara tacksamma att han fortsätter ett år till.
Backarna hade ingen lätt säsong. Målvaktsbyten och skador skapade oreda i försvaret och det visade sig under matcherna. Men en 38-årig veteran lyfte sina kollegor minst en nivå. Om poängen och speltiden sprids ut mer bland backarna kommande säsong kan det bli ännu bättre.