Detta är ett öppet brev från en ultras till de mångåriga fotbollsåskådarna Hans Lund, Per-Ulf Johansson och Ulf Larén, och alla andra som inte tycker att jag hör hemma i svensk fotboll. Läs gärna deras insändare innan ni läser denna texten.
Jag är en ensam stockholmare. Jag har spelat fotboll sedan jag kunde gå. När den egna talangen bara tog mig så långt fann mitt hjärta Stockholms Stadion och Djurgårdens IF som spelade där. Min far, som är från västkusten, tog med mig på min första match efter att jag ratat Råsunda. Jag föll för de blårandiga tröjorna som glittrade i solen, det röda teglet och klacken på långsidan.
Klacken såg alltid ut att ha roligast av alla. När motståndarnas målvakt misslyckades med en utspark skrattade de och hånade honom genom att ironiskt klappa med sina utsträckta händer.
När det blev mål var det i klacken jag såg kroppar förflytta sig flera meter och de som lyckades förbli stående omfamna varandra. Jag förstod att där fanns det ett vi mot dem, ett hat men också kärlek. Två kontraster i samspel som skapade en nerv som jag inte hade känt någon annanstans tidigare. Jag gled med åren närmare personerna i mitten av klacken. De verkade ha en fin gemenskap. De kom alltid i grupp, var på plats först och gick sist. De gjorde det där lilla extra, precis som jag kände att jag ville göra. Jag blev medbjuden på en buss och lyssnade när de berättade om resor, vinster och förluster. Det var en brokig skara unga vuxna från hela samhällsstegen. Jag var från Vällingby och hade aldrig ens rest och satt min fot i Trångsund. Nu satt jag med folk från hela Stockholm på väg till Sveriges alla hörn.
Nu till elefanten i rummet: hatet, våldet och kriminaliteten.
Jag har blivit både arresterad och straffad med böter genom åren. En helg i Halmstad blev jag omhändertagen två gånger inom loppet av 24 timmar. Som ultras har jag ibland sökt konflikten och ibland har konflikten hittat mig. De gånger jag suttit frihetsberövad på hårda madrasser för att jag varit ohörsam mot polisen, smugglat in en bengal eller i eufori lyckats beträda spelplanen, önskar jag att ni som ifrågasätter sådana som jag kunde läsa mina tankar. Det finns inte lika mycket hat där inne som ni föreställer er. Vad annat än kärlek skulle få mig att återvända till det främre ledet igen? Våldet och hatet målar inte tifon, placerar ut flaggor, designar kläder eller räcker ut en hand till människor med problem i livet.
Sådana som jag finns i skolbänken, på byggarbetsplatsen, i ledningsgrupperna, på förskolan och bredvid dig på läktaren. Jag är precis som er, men gillar också att stå bland bengalernas sken på helgen.
Bengalen brinner inte för att jag hatar mitt lag. Bengalen brinner för att hålla drömmarna, vännerna och barndomens förälskelse vid liv.
/Löparbanor
Detta är en gästkrönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.