Säsongen 2005 hade avslutats med en fantastisk guldfest på Stockholms Stadion där bortalaget Elfsborg fullkomligt krossades med 8-1. Men när Allsvenskan 2006 summerades hade regerande mästarna Djurgården misslyckats och guldtränaren Kjell Jonevret sparkats. En match sitter nog, av olika anledningar, kvar på de flesta näthinnor av den säsongen och det är årets andra Bajenderby, borta på Söderstadion.
Djurgården och Hammarby hade mött varandra redan i den allsvenska premiären. Då slutade matchen 0-0 och alla var osäkra på var 2005 års guldlag egentligen stod. När lagen möttes igen den 28:e augusti var det något av sista chansen för DIF om man ens skulle ha en teoretisk chans till att försvara sitt guld. Även Hammarby var inblandade i toppstriden.
Inför matchen hade tränarstaben övergett den tidigare 4-3-3-modellen för ett rakt 4-4-2 med sydafrikanen Lance Davids till höger. Det var också han som med ett stenhårt skott satte ledningsmålet i den 12:e minuten och tystade hemmapubliken. Spelet från året innan som varit som bortblåst fick i den här matchen helt plötsligt liv igen och i den 18:e minuten nickade Mattias Jonson in tvåan samtidigt som de första sakerna kastades mot den assisterande domaren nedanför Hammarbyklacken. Bollen var precis över linjen, något som hemmapubliken uppenbarligen missat.
Samtidigt som stämningen blev alltmer spänd – man visste att något var på gång – fortsatte DIF storspela och även försvaret, där Sölvi Ottesen tagit skadade Kuivastos plats, visade fin form. En annan försvarare som var en av ljuspunkterna denna säsong, Mathias Concha, slog på stopptid i första halvlek ett inlägg som Jones Kusi-Asare tog ner med sitt magnetbröst, förbi Fredrik Stoor och sköt in DIF:s tredje mål för kvällen via ribban. På den lilla bortaläktaren ut mot Nynäsvägen var stämningen lyrisk.
Det som hände sen är förmodligen den mest omtalade “fotbollsskandalen” om inte någonsin så de senaste 10-20 åren. Redan när spelarna entrade planen för andra halvlek var det oroligt på Hammarbys läktare och diverse fyrverkerier flög omkring lite överallt, även in på planen. När Djurgården kontrollerat spelet i åtta minuter av andra halvlek hoppade de första bajarna in på planen och spelare och domare började springa mot omklädningsrummen. Efter ett tag meddelades det att matchen skulle avbrytas och i efterhand beslutade man att resultatet i den 53:e minuten skulle gälla som slutresultat.
Även om den här matchen nog för alltid kommer att bli ihågkommen för att den avbröts var det Djurgårdens bästa match den säsongen och ledningen hade mycket väl kunnat utökas ännu mer om den blivit färdigspelad. Redan den kvällen kände många att Bajen bestulit DIF på uppmärksamheten för det fina spelet och med facit i hand låg det nog en hel del sanning i det. Istället för artiklar om ett Djurgårdslag som rest sig ur askan fylldes tidningarna istället av nattsvarta rubriker om svensk fotbolls död. All den upprättelse som spelare och tränare skulle få efter det här derbyt hamnade i skymundan och istället började laget förlora igen och efter derbyförlusten mot AIK i den 19:e omgången fick Jonevret gå. 2006 års Bajenderby på Söderstadion var förmodligen det svartaste ögonblicket för alla den säsongen. Alla utom Djurgårdarna. Med DIF-ögon sett var samma derby en glimt av de tidigare årens guldglans, något som man fortfarande letar efter.