Delbetänkandet “Mindre våld för pengarna” (ibland slarvigt kallat “huliganutredningen”) presenterades innan sommaren av utredarna Björn Eriksson och Stefan Dellså. Här är Järnkaminernas kommentarer i korthet till delbetänkandet och de remissvar som kommit in (se alla remissvar här).
Anmälningsplikt
Järnkaminerna delar utredarnas syn på anmälningsplikt. Ett i grunden rättsvidrigt förslag som på något märkligt sätt lyckades ta sig in i Riksdagen utan att någon överhuvudtaget synade om förslaget ens var praktiskt görbart. Här är vi glada att förslaget sågats och att samtliga remissvar som vi läst verkar dela den uppfattningen.
Tillträdesförbud
Lagen om tillträdesförbud fungerar idag dåligt. Ett tillträdesförbud kan utfärdas på stående fot av en jouråklagare på polismans inrådan, och en supporter kan alltså få ett straff utdömt utan att ha fått chansen till försvar i en rättegång, en hörnsten i svenskt och demokatiskt rättsväsende. Istället måste den som belagts med tillträdesförbudet själv driva på för att få rättslig prövning vilket kan ta lång tid, och under denna tid innan prövning avtjänar alltså personen sitt tillträdesförbud. Inte okej tycker vi som supportrar av såväl fotboll som rättssäkerhet.
I delbetänkandet är ett av förslagen att tillträdesförbudets maxlängd bör utökas och att det dessutom ska gälla ett större område runt arenan. En skärpning av ett verktyg som redan idag fungerar mycket dåligt. Det är dessutom redan idag möjligt att förlänga ett tillträdesförbud, så den föreslagna maxtiden blir alltså enbart avskräckande. Då anser vi att den avskräckande faktorns betydelse för minskad brottslighet bör bevisas innan en eventuell lagskärpning klubbas igenom.
Tyvärr har Svenska Fotbollförbundet, Svenska Ishockeyförbundet och samtliga idrottsföreningar (däribland DIF Fotboll och DIF Hockey) ställt sig bakom utredarnas förslag om en skärpning av tillträdesförbudet. I fallet DIF Fotboll är vi glada att man (liksom i Hammarbys remissvar) kritiserar det som fungerar dåligt med användandet av tillträdesförbud och poängterar att otydligheter i användandet av lagen samt bristerna i rättssäkerhet måste rensas bort, men vi är besvikna över att DIF och alla andra föreningar ändå säger att man i grunden är positiva till förslaget. Vi rekommenderar dock alla att läsa DIF:s (läs som PDF här) och Hammarbys (läs som PDF här) remissvar för mer information om vad de största bristerna med tillträdesförbudet är.
I Djurgårdens fall finns det, oss veterligen, två fall där ett tillträdesförbud har överträtts. Enligt statistik från Rikspolisstyrelsen så är brottsligheten på fotboll i Sverige på promillenivå när det gäller personer som döms för brott, väsentligt lägre än i samhället i stort. Med dessa saker i huvudet anser vi att både föreningar, förbund och utredarna bör diskutera huruvida det ens finns en teoretisk möjlighet att få ner det mycket låga antalet brott ytterligare med hårdare lagstiftning.
Järnkaminerna anser att om tillträdesförbudet är ett så fantastiskt verktyg så borde det dels gå att leda i bevis och statistik som visar exakt hur mycket idrottsvåldet minskat tack vare tillträdesförbud, och dels borde det utökas att gälla även andra delar av samhället som är betydligt mer brottsbelastade (platser som skolor, torg, kollektivtrafik, restauranger, nattklubbar och finlandsfärjor). Generellt tror vi att statistik och forskning måste styra debatten, inte förhastade gissningar.
Det är därför glädjande att både Åklagarmyndigheten (artikel här, remissvar som PDF här) och Advokatsamfundet (läs som PDF här), instanser som man kan anta har viss juridisk kompetens, går emot utredarnas, föreningarnas och förbundens önskan om skärpt lagstiftning.
Maskeringsförbud
Ett annat förslag från utredarna är det om maskeringsförbud på fotbollsmatcher. Även här är föreningar och förbund positiva, medan exempelvis Domstolsverket och Åklagarmyndigheten är kritiska och inte delar uppfattningen att det är ett bra verktyg som står i proportion till problemen. Återigen tycker vi det är tråkigt att idrotten, där inräknat DIF, tycks vilja gå i bräschen för inskränkningar i personlig frihet och integritet. Dessa bör fråga sig varför exempelvis Domstolsverket (läs som PDF här) och Åklagarmyndigheten (läs som PDF här) är negativa till ett sådant förslag.
Järnkaminerna tror att ett eventuellt maskeringsförbud enbart riskerar att förvärra de redan mycket få problem som finns på svenska idrottsarenor.
Polisen AB
Både utredarna själva och samtliga remissvar vi läst håller med om att Stockholmspolisens fakturering av idrottsföreningar är en dålig idé. Vi hoppas att polisen i Stockholm snarast frågar sig varför de tycks vara de enda (med möjligt undantag för artikelkommentatorer på kvällstidningssajter) som förespråkar att föreningar ska betala för polisens skydd. Här kan vi rekommendera Solna Aik:s remissvar (läs som PDF här) som på ett tydligt sätt lyfter upp varför polisfaktureringen är orimlig.
Sammanfattning
I grunden är det bra att en utredning om “idrottsvåldet” görs, vi hoppas att den är början på en seriös och sansad debatt som tar avstamp i forskning och fakta snarare än i den uppblåsta mediebild av idrottens problem som varit förhärskande de senaste åren.
Vi tycker dock att grundinställningen att idrotten har stora problem med våld och brottslighet är felaktig. Få ställen är så säkra som svenska fotbollsarenor, och det största hotet mot säkerhet och personlig hälsa är dåliga insläpp, undermåliga läktare och bristfälliga nödutgångar på arenorna, snarare än våld.
Vi är glada över att till exempel DIF Foboll och Hammarby tydligt beskriver problemen med tillträdesförbudslagstiftningen men samtidigt besvikna på att man ändå ställer sig på utredarnas sida och förespråkar en skärpning.
Rättssäkerhetsfrågan måste utredas ordentligt, först när det är gjort kan en diskussion om skärpt lagstiftning ens komma på tal.
Järnkaminerna och svenska supportrar i allmänhet har framgångsrikt arbetat i många år för att öka tryggheten på fotbollsmatcher, något som resulterat i att de senaste åren varit de lugnaste i modern tid sett till antalet ordningsstörningar. Det är detta goda arbete som ger resultat, inte “hårdare tag”-mentalitet från lagstiftare, polis och rättsväsende.
Järnkaminerna