Förhoppningarna om årets säsong har varit höga. Efter en kanonstart med tre raka segrar har det dessvärre bara gått utför. Vi har åkt på derbytorskar, fått skador på viktiga spelare och inte motsvarat förväntningarna alls på plan såväl spelmässigt som poängmässigt. Just nu ser det för att vara ärliga riktigt illa ut.
Vi supportrar har härdats av motgångar i många år nu och frustrationen inom Djurgårdsfamiljen är förståelig. Vi alla har lackat ur, svurit och undrat när det ska vända. Det har nog få eller kanske ingen ett bra svar på heller.
Vad både du och jag vet däremot är att vi stått enade när det blåst under en lång tid nu – och att vi kommer göra det även denna gång. Ska vi hämta något positivt ur skitåren sportsligt så är det att vi svetsats samman, härdats och vår supporterkultur har vuxit sig starkare.
Vi vägrar att låta oss bli trampade på, vi fortsätter kämpa på läktaren – hemma som borta. Vår kärna som ger allt för Djurgår’n är större och bättre än någonsin. Vi har varandra, vi delar samma drömmar och vi släpper aldrig greppet. Att det var närmare 1800 Djurgårdare i Jönköping i måndags är ett starkt bevis på den saken, bland annat.
När vi nu blickar framåt, inför viktiga matcher i det som blivit bottenstrid sportsligt så är det återigen dags att visa oss från vår bästa sida på läktaren. Vi ska kriga på Sofialäktaren, Slakthuskurvan och hela Stockholmsarenan på det sättet som vi vill att spelarna på plan krigar för seger. Vi ska fortsätta att resa och färga bondhålorna blårandiga.
Varför? Det har var och en av oss själva svaret på. Det som enat oss under alla år av motgångar fortsätter att föra oss samman på läktaren, även i framtiden. Passionen lever vidare. Vad som än händer.
Vi ses på måndag och sjunger för Djurgårdens IF och skölden.
/Luro
—