Ikväll möter vi våra eviga antagonister som vi hatar mest efter sorkar och vrak från rikets andra största stad: IFK Göteborg.
Gårdagens träning på Kakanello var fantastiskt välbesökt och många gick runt med ett leende på läpparna och en ny framtidstro för nu hoppas alla på vändpunkten, vi vänder bladet i den berömda boken.
Genom årens lopp har vi mött Göteborg i en massa hårda bataljer som cupfinaler, guldstrider med mera, men det finns en som för evigt kommer etsa sig kvar i mitt minne till sista dagen är kommen.
Året var 1995 då Djurgår’n var nykomlingar i allsvenskan med en norrman i målet som hette Thor André, ex-göteborgaren Kaj Eskelinen, Super-Bo var på planen och inte på kansliet (gjorde bland annat ett beryktat mål borta mot Helsingborg den säsongen efter 31 sekunder), gnaget-hataren Daniel Martinez, Johan Andersson med fler.
Måndagen den 10 april var det dags för hemmapremiär mot Göteborg, tre dagar tidigare hade vi mött (och krossat) Motala borta i cupen dit cirka 300 Djurgårdare hade tagit sig och bjöd på stor show, så man undrade hur det skulle bli i allsvenskan.
Redan tidigt på eftermiddagen så flödade ölen på Östra Station som var fyllt till bristningsgränsen och sång på sång avlöste varandra ända fram till matchstart till skillnad från dagens samlingar som kan vara väl så stora men sången på pubarna innan matcherna är idag tyvärr nästan obefintlig. Bra sång på samlingen ger även bra drag på matchen.
En timme innan avspark ringlade köerna långa till Stadions alla insläpp, det var tydligt att det var fler än vi i Blue Saints som ville se DIF lira boll denna kväll. Matchen fick följaktligen skjutas upp en stund för att alla skulle komma in. Den officiella publiksiffran vart 10.417 åskådare denna kväll som senare ändrades till 12.500 på grund av något strul vid spärrarna. ”Änglarna” kom upp med cirka 60-70 sorgliga individer i blåvita kläder som aldrig hördes under hela matchen.
Blue Saints sektioner var då O och P på långsidan, de var totalt sprängfulla och ännu mer klackfolk fanns på M. Klacken bestod av typ 3000 pers som var bland det största vi haft dittills. Från att folk kom in på arenan till efter matchens slut sjöng man oavbrutet och ALLA i klacken sjöng med i alla ramsor, man kom in i något slags rus där vi bara körde loss och gjorde en av våra bästa insatser någonsin.
När ex-göteborgaren Kaj ”Kajsa” Eskelinen satte 1-0 bakom någon målvakt i Göteborg fanns det inga gränser på det efterföljande jublet och efter det var det en kunglig karnevalsstämning till en bit efter matchens slut. De enda som inte rycktes med då var de få och fåniga blåvita som inte fattade ett skit.
En viss Stefan Rehn satte 1-1 för sillstryparna som också blev kvällens slutresultat, men vi hängde inte läpp för det, vi hade spelat 1-1 mot laget som inte så många år tidigare gick långt i Europacupen samt att vi alla kände oss överjävligt nöjda med sången från början till slut.
För er som vill minnas igen eller för er blårandiga snorvaplar som är för unga: Så här lät det, låt er inspireras:
Ikväll har vi en potential som är långt mycket större än den vi hade då. Många av dom som stod i klacken då är 21 år äldre men STÅR fortfarande upp och sjunger för DIF. Plus alla nya yngre förmågor som har fyllt på under alla dessa år ger en enorm potential för en stämning likt måndagen den 10 april eller ännu bättre. Då hade vi en gigantisk klack och en het sittplats för kvällen. Nu har vi ofta en stor klack, en grym sittplats i våra bästa stunder men vi skulle kunna bli så mycket bättre bara alla sjunger och kör på oavsett vad det står på planen.
Skippa snacket på En Arena och sjung från minut ett du kommer till puben till efter matchens slut så vi alla kommer in i det där härliga ruset som skall bära fram DIF till tre ruskigt viktiga poäng . Kanna på, men kanna på lagom så du är i toppform till matchstart.
De blåvita (till skillnad från då) har även dom växt till sig och nu finns det några att skrika emot vilket bara det är en bra anledning till att ta ifrån minut 1.
Idag är det jag som skriver om minnet för 21 år sen som jag för alltid kommer ha med mig, om 21 år kan det vara du som skriver om måndagen den 8 augusti 2016 men då måste ALLA bidra ikväll.
Djurgårdsfamiljen – Nu vänder vi!
/Joel Andersson, vice ordförande Järnkaminerna Stockholm
PS. Kommer ni ihåg hemmamatchen mot Västerås i hockeyn i kvalserien för två år sen?? Dom ledde med 1-0, vi slutade inte sjunga och vad resultatet blev vet vi ju alla…DS.