Förra torsdagen var det bortapremiär i Leksand dit vi hade en buss, första premiärresan i hockey på hur länge som helst. DIF vann enkelt och 200-300 Djurgårdare hade tagit sig dit.
I lördags var det hemmapremiär mot Malmö dit 7659 personer hade tagit sig. Endast runt bortasektionen var det tomma platser. Tyvärr blev det förlust med uddamålet men Djurgår’n krigade på bra hela matchen så vi kommer igen.
Noterbart är att klacken på en hemmapremiär var mer taggad än på länge. Många önskar se någon på räcket för att leda klacken vilket inte alltid finns engagemang för under 25 hemmamatcher och hävdar bestämt att det inte blir något drag om ingen står på nämnda räcke.
I lördags bevisades motsatsen där viljan och inställningen hos varje enskild individ i klacken (och även övrig publik) istället speglade av sig på stämningen.
Alkoholnivån var bra, alla var taggade, i princip ingen stod på räcket men stämningen var många gånger riktigt bra där hela kurvan sjöng med. Sångerna startades från lite olika håll och kanter och även takten, variationen och tempot var överlag riktigt bra. Även sittplats ställde för dagen upp till dans.
Vilja och inställning hos den enskilda individen har mycket större betydelse än någon längst ner på räcket. Fortsätt med den inställningen som ni hade i lördags.
För övrigt: De senaste matcherna på såväl ishockey som fotboll så har både för och eftersamlingar innehållit en hel del sing-a-long på pubarna vilket är jävligt kul, fortsätt med det med!
Nu sjunger vi fram DIF till seger mot Karlskrona!
/Joel Andersson, vice ordförande