VIKTIGT!
Samtliga supportergrupperingar inom Djurgårdens IF samt i princip alla större supportergrupper i Sverige lägger ner sina röster i debatten runt svensk fotboll. Detta för att en naturlig talesman har fötts i form av Daniel Andersson.
Det är med vrede och sorg vi nås av nyheten om pojklagsmatchen i Kristianstad spårade ur i vilt slagsmål. Med tanke på att SvFF alltid varit modiga nog att våga sätta ner foten och döma ut skarpa straff tror vi på kännbara åtgärder mot de inblandade klubbarna.
Äntligen dags för hockey! Vi kan konstatera att årets säsong inte ser ut att bjuda på särskilt många överraskningar.
Gnaget inleder med stortorsk och glesa läktare trots mäcktiga löften om motsatsen. Inget nytt under solen.
Hv71 bojkottar Hovet. Eller kanske inte. Eller, vi säger som förra året, vem fan bryr sig? Märks det någon skillnad? Möjligen kan alla pedofiljagande snutar andas ut lite om Hv lovar att inte dyka upp.
Efter 24 luckor där Ohly & Reinfeldt en gång för alla allsmäktigt förklarat vad som är DIF kan det vara på sin plats att redovisa några av de bubblare som var nära att slå sig in i kalendern men av någon anledning inte räckte hela vägen fram. Vi ger er alltså här ännu fler saker som också är DIF på 00-talet:
“Meh, Stone Roses splittrades för fan på 90-talet” muttrar någon.
“Ska ni skriva om kvalet mot Gais också?” gnäller en annan.
“Vad är Stone Roses?” undrar gnagaren.
DIF.se – steget före stod det högst upp till vänster i många browsers under 00-talet, decenniet då internet slutligen tog över som främsta informationskälla kring Djurgården och även samlingspunkt mellan matcher. Inte längre några hemliga tecken, “han i blå tröjan där borta”, tillfälliga souvenirstånd eller telefonsvarare. I och för sig alla saknade på sitt sätt. Och man kan ju undra och bli smått imponerad idag hur man fick iväg bussar på bortamatcherna, trots att det varken fanns mobiler eller internet.
Under 00-talet har jakten på nästa ikoniska Djurgårdsmusik pågått febrilt. Oasis har splittrats, Stone Roses och resten av banden från deras våg är förvisso tidlösa men knappast aktuella med nytt material, Glasvegas är på gång men lite för färska. Inget alternativ har etablerat sig på riktigt än men Kasabian har kommit rätt nära.
För åtta år och åtta dagar sedan signerade en 19-årig Kim Källström kontrakt med den allsvenska tvåan Djurgården och en ny era inleddes inom svensk fotboll. En era där ett Stockholmslag kunde köpa västkustens största talang, vilket under lång tid varit omöjligt av sportsliga såväl som ekonomiska orsaker. Och en guldera som inget lag svarat upp mot sedan dess. Kim Källström fick av vissa journalister lyckönskningar till en tid på DIFs bänk, av andra varningar för att han gick till ett lag som spelade så konstigt som 4-3-3.
Det gångna decenniet har vi rest i massor som aldrig förr och i stort sett haft nummer som andra supporterföreningar bara kunnat drömma om många gånger. Många tror att det var någonting som började med framgångarna, delvis sant förstås, men till sista matchen på 90-talet (Norrköping borta) när det var så gott som klart att DIF skulle åka ur åkte många djurgårdare på sin första bortaresa.