Den musikgrupp som varit störst i DIF-kretsar genom tiderna lär utan större diskussion vara Oasis. Ända sedan britternas första spelning i Stockholm har dom dragit många Durgårdare så fort det varit konsert i vår stad och andra platser i Sverige. Det finns många berättelser om relationer mellan bandet och en del DIF-folk, vad som är sant och inte är upp till var och en att bedöma men klart är i alla fall att Djurgådsramsor sjungits på en del av konserterna.
”Ööööh, har´u ladd eller??!” var kanske den mest frekvent ställda frågan på bortaresor, pubar och inne på muggen på O under 00-talet när Djurgårdsfamiljen fick ”vita febern”. Under bara decenniets andra hälft uppmättes varje Djurgårdare i snitt ha dragit inte mindre än 400 gubbar styck. Och då har man ändå räknat med kvinnor och barn. På den klassiska båtresan till Tallinn visade Charlie Ladd sitt ansikte i blårandiga sovhytter runt sju gånger i halvtimmen.
De stora mängderna snö som föll och täckte Stockholm igår kan knappast ha undgått någon. Överallt ser man nu barn som leker och glädjer sig i snön, och skratten studsar från husvägg till husvägg, från det som nyss var fotbollsplaner och nu är nyspolade isbanor, till kullar som blivit pulkabackar och nyplogade snövallar som får tjänstgöra som fästningar. Så har stockholmarna gjort i generationer och därför är det också naturligt att stockholmarnas lag, Djurgården, är landets mest framgångsrika sett över alla olika sporter.
En av 00-talets lättsammare snackisar var när Kungen (Carl-Gustav, inte Galloway) i förtroende berättade för en reporter att han egentligen håller på Djurgår’n och inte gnaget vilket ju är brukligt för kungafamiljen. Att det är intressant säger mindre om eventuell rojalism i DIF-led och desto mer om att antalet kvalitativa kändisar som delar ens lagsympatier är ytterligare ett ypperligt sätt att mäta kuk med andra supportrar.
2001 var Djurgårdens IF tillbaka i Allsvenskan och man klev upp från Superettan med en känsla av att Djurgården Fotboll var på rätt spår. Visst vågade få av oss ens drömma om de framgångar som skulle komma men det var ändå bra vibbar kring klubben.
”Inte sneakers – trainers!” blev mantrat för vad vi bar på fötterna under 00-talet (med historisk rättning av myten om att hip hop-kulturen i USA skulle ha kommit på detta mode). Svarta grusfotbollsskor slängdes långt in i garderoben och böts ut mot (i många fall vita) retromodeller av legendariska sportpjuck.
The Streets var störst med att mainstreama brittisk ladkultur för alla anglofiler på 00-talet men det är omöjligt att inte nämna Audio Bullys i samma andetag. De dansade kanske en sommar och soundet var inte gjort för att hålla särskilt länge men när de var stora var det många Djurgårdare som tog till sig deras blandning av elektronisk musik, rätt dålig rap (a la Mike Skinner) och referenser till ämnen som många fotbollssupportrar har lätt att gilla – typ konsumtion av alkohol och andra droger, känsloutbrott, subkulturfetischism och publiv.
När politiker och partier flyter alltmer ihop mot mitten är det svårt att hålla isär våra folkvalda, men två saker är konstanta: Fredrik Ohly och Lars Reinfeldt kommer alltid vara blårandiga. Liksom för Djurgården har 00-talet varit bra för dem. Lars Ohly har blivit partiledare för sitt vänsterparti och stöttat regeringen fram till 2006, då Fredrik Reinfeldt som också var ny partiledare tog över och själv bildade regering.
Man skulle kunna skriva massa trista och plumpa vitsar i ett inlägg om Andrea Lukic (av typen “tar hon den i geerten?”) men det tänker vi verkligen inte göra. Andrea Lukic är fin och påminner oss om en tid då Djurgårdens IF kändes oövervinnliga. Zoran och Snuffe ledde oss till framgång efter framgång och dotter Lukic blev en i gänget. Hon låter oss minnas en lite lättare tid än de senaste åren, en tid när det mesta gick bra och de få motgångarna kunde tas med en klackspark, ett par bira och nån pubhistoria om en holländare och en tränardotter.
